
60 neurologi i sverige nr 4 – 18
betat i genomsnitt 17 år och en tredjedel arbetade på en uni-
versitetsanknuten klinik (”academic practice”). Arbetstiden
uppgavs i genomsnitt till 56 timmar per vecka, varav ungefär
42 timmar i klinisk verksamhet. Inkomstformerna fördelade
sig på lön plus bonus (42%), enbart lön (38%) och helt pro-
duktionsbaserad ersättning (28%). Neurologer på universi-
tetsanknutna kliniker arbetade fler timmar per vecka, men
hade färre timmar i klinisk verksamhet. Övriga neurologer
hade fler nätter i beredskap (median två per vecka) och träf-
fade patienter i en imponerande takt – i genomsnitt 52 pa-
tienter per vecka, jämfört med 29,5 patienter per vecka för
universitetsanknutna neurologer.
I AANs diskussioner beskrivs utbrändhet (”burnout”)
som ett syndrom bestående av tre delar: Utmattning (exhaus-
tion), avtrubbning (depersonalization) och låg känsla av yr-
kesmässig tillfredställelse (career satisfaction/accomplish-
ment). Dessa domäner bedömdes i enkäten. En majoritet av
de svarande skattades ha hög grad av utmattning, 40 procent
hög grad av avtrubbning och 20 procent låg känsla av till-
fredställelse. Hela 60 procent uppvisade hög grad av anting-
en utmattning eller avtrubbning. Omkring två tredjedelar
uppgav att de var nöjda med sitt jobb och skulle välja att bli
neurologer på nytt. Åtta av nio uppgav att arbetet var me-
ningsfullt. De svarande fick också bedöma sin livskvalitet.
Medianvärdet på en tiogradig skala var sju, men omkring en
tredjedel uppgav låg livskvalitet. Två tredjedelar tyckte att
arbetet inte gav utrymme för god balans mellan arbete och
fritid.
Man sökte sedan samband mellan arbetsförhållanden och
utbrändhet. För alla neurologer fanns samband mellan ut-
brändhet och många arbetade timmar, stort antal patienter
och antal nätter i jour/beredskap. För neurologer på univer-
sitetsanknutna kliniker var stor andel klinisk tid en riskfak-
tor, medan stor autonomi i arbetet var skyddande. För övriga
neurologer var stort antal patientbesök en riskfaktor, medan
hög ålder, bra tillgång på stödpersonal, autonomi, inte allt för
betungande administration och subspecialisering inom epi-
lepsi (sic) var skyddande.
ÄR NEUROLOGER EXTRA SÅRBARA?
Varför så många neurologer har utbrändhetssymtom är ännu
okänt. Möte med lidande eller extrem arbetsmängd är inte
unikt – onkologer har bara genomsnittliga tal vad gäller ut-
brändhet, trots lika dåligt skattad balans mellan arbete och
fritid. En framförd hypotes är att vår specialitet kanske att-
raherar detaljfokuserade personer och att samvetsgrannhet,
liksom den neurologiska konsultationens svårkomprimerade
natur, rimmar särskilt illa med sjukvårdens ökade fokus på
snabb produktion.
De senaste decennierna har terapeutiska revolutioner ägt
rum inom en rad neurologiska fält. Man skulle kunna tänka
sig att neurologer som rekryterats i en annan tid plötsligt be-
finner sig i en förändrad arbetssituation och då blir extra
sårbara. Då borde yngre neurologer må bättre – men så är
inte fallet. En uppföljningsstudie där samma enkät använts
bland blivande neurologer (residents and fellows) talar också
i viss mån emot förändrad rekrytering som förklaring. Me-
delåldern på de svarande var 32 år och veckoarbetstiden upp-
gavs i genomsnitt vara 64,6 timmar. De mest juniora ST-lä-
karna arbetade i genomsnitt 23 helger per år och mellan en
och en och en halv natt i någon form av jour/beredskap per
vecka. De träffade i genomsnitt sex till tio mottagningspa-
tienter per vecka. Hela 67 procent av dem skattade högt på
antingen utmattnings- eller avtrubbningsfrågorna, en högre
siffra än vad man fann hos de färdiga neurologerna. De tre
skyddande faktorer man kunde identifiera var god balans
mellan arbete och fritid, bra tillgång på stödpersonal och att
man upplevde sitt arbete som meningsfullt.
FLER STUDIER HAR GJORTS
Arbetet i USA har väckt internationellt intresse. I en liknan-
de studie av kinesiska neurologer fann man åter höga nivåer
av symtom associerade med utbrändhet. Kinesiska neurolo-
ger verkar av artikeln att döma ha det riktigt tufft. Till skill-
nad från i USA skulle en klar majoritet inte välja att överhu-
vudtaget bli läkare igen, endast en tiondel skulle rekommen-
dera deras barn att bli läkare och tre procent upplevde sig ha
tillräcklig fritid.
Diskussionen fortsätter. En uppföljande kvalitativ studie
baserad på fritextsvaren i den amerikanska enkäten fann att
stor arbetsbelastning och upplevd erosion av professionalism
var viktiga orsaker till utbrändhet. I Neurology Clinical
Practice i augusti 2018 beskriver tidigare ordföranden i
AAN, Dr. Sergay, de förändringar han upplevt under sin
40-åriga karriär. Han hör numera kollegor hoppas att patien-
ter ska utebli från mottagningen för att skapa luft i schemat.
Äldre neurologer beskriver yngre kollegor som oengagerade
och fokuserade på egennytta, medan yngre neurologer här-
bärgerar undertryckt ilska mot sina föregångare, som man
upplever abdikerat från ledarskapet och tillåtit framväxten
av dysfunktionella system. Paradoxen att läkare tyngs av öka-
de krav på dokumentation för att nå kvalitetsmål samtidigt
som patienter oroar sig för misstag då doktorn verkar distra-
herad, går honom inte förbi. I en ackompanjerande ledare
uppmärksammas särskilt farorna med dysfunktionella IT-
system – mer specifikt dokumentation som inte fyller ett
medicinskt syfte, utan syftar till att underlätta fakturering,
produktionsmätning och annan administration.
HUR KAN MAN BRYTA UTVECKLINGEN?
AAN vilar inte, utan har föreslagit motåtgärder i vad som
bedöms som en ödesfråga för specialiteten. De tydliga sam-
”För alla neurologer fanns
samband mellan utbrändhet och
många arbetade timmar, stort
antal patienter och antal nätter
i jour/beredskap.”
Arbetsmiljö