
66 neurologi i sverige nr 4 – 18
Referat
liga lokaler. Mötet ägde rum i det som kallas City Cube, som
var enkelt att nå med S-Bahn. Men väl där blev det svårare!
Det är ett stort kongresscentrum och man hade behövt fler
än de tre kongressdagarna för att lära sig hitta! Avstånden
gjorde det svårt och oftast omöjligt att hitta och hinna från
en föreläsningssal till en annan, om man ville lyssna på två
presentationer som gavs i två olika salar.
Annat var inte som vanligt!
Dit hörde framför allt förkort-
ningen av programmet från 3,5 dagar till tre dagar, vilket
många upplevde som en klar försämring, eftersom antalet
parallella sessioner blev ännu fler. Nu skulle man på tre da-
gar hinna med 26 ”educational sessions”, 17 ”scientific ses-
sions” och 10 ”hot topics”, samt 1.797 posters och därtill
e-posters! Eftersom man inte började förrän kl 08 på morgo-
nen och slutade redan kl 17 med en hel timmes lunch och två
halvtimmeslånga coffee breaks, så var den sammanlagda fö-
reläsningstiden inte imponerande! Nog kunde man börja ti-
digare och sluta senare på dagen. Nog kan man förlänga mö-
tet till fyra hela dagar och göra varje dag längre för att slippa
så många sessioner, som går av stapeln samtidigt? Detta är
åtminstone något som många fler än jag sade sig önska.
ECTRIMS ONLINE
Educational sessions var således 26 till antalet, varav 14 första
dagen; på förmiddagen fem stycken samtidigt. Det delas inte
längre ut något tryckt material; allt skall finnas tillgängligt
på ”ECTRIMS online”. Detta är en sanning med stor modi-
fikation! Jag var till exempel första morgonen på en ”educa-
tional session” med tre presentationer, varav endast en finns
online. Man kan med rätta kritisera föreläsare/educators som
varken har ”handouts” eller lägger ut sina föreläsningar on-
line trots att de ingår i ”educational sessions” och trots att
åhörarna betalar €40 extra för varje ”educational session”.
Detta gäller också en hel del andra presentationer. Eftersom
man inte får fotografera bilder som visas, är det rimligt att
föreläsarna gör sina presentationer tillgängliga på annat sätt.
CLINICAL SESSIONS
Bland flera kliniskt orienterade sessioner diskuterades den
senaste revisionen av McDonald-kriterierna och dess implika
-
tioner för sjukdomsmodifierande behandlingar. Tomas Kalincik
från Melbourne, som bland annat är aktiv i ”MS Base”, fram-
höll att behandlingsstrategier blivit mera tydligt definierade
med tidig start av immunterapi, individualiserad behandling
och nu även en trevande början med behandling av progres-
siv MS. Han påminde om data som visar att ”early exposure
to immune modulating therapy” leder till mindre sjukdoms-
aktivitet
1
, mindre funktionsnedsättning och lägre mortalitet
2
.
Han nämnde också att det utöver ”clinical trial data” finns
en allt större mängd data från ”observational registries”. I det
sammanhanget nämnde han det svenska MS-registrets data
som visar, att man når bättre resultat om man byter till ri-
tuximab istället för fingolimod, om man måste avbryta be-
handling med natalizumab.
3
I ett ”Hot Topic” – som ägde rum i det jättelika audito-
riet fullpackat med åhörare – utspelades en ”duell” mellan
Gavin Giovannoni från London (”induction therapy”) och
Daniel Ontaneda från Cleveland-kliniken (”escalation the-
rapy”), allt under överinseende av Steve Hauser från San
Francisco och Aksel Siva från Istanbul. En inledande immu-
nologisk översikt ”Immunological Rationale” gavs av Paolo
Muraro, verksam i London. Han började med att identifiera
våra ”treatment goals”, både kliniska (förhindra skov och
funktionsnedsättning) och icke-kliniska (studera effekt med
biomarkörer såsom MRT och NfL), och beskrev sedan tre
nivåer av sjukdomsmodifierande behandlingar: ”immune
modulation” (interferon beta, glatirameracetat, dimetylfuma-
rat, teriflunomid, natalizumab), ”immune cell depletion”
(alemtuzumab, ocrelizumab, cladribin) och ”immune reset-
ting therapy” (autolog hematogen stamcellstransplantation).
Han beskrev skillnaderna mellan de olika terapierna, där
”immune depletion” ger kvantitativa effekter på lymfocyter-
nas antal och funktion, medan autolog stamcellstransplanta-
tion ger kvalitativa förändringar av den adaptiva immunre-
pertoaren som består under många år efter behandling. Han
påpekade att ”mechanisms underlying efficacy of any therapy
remain poorly understood”!
Sedan var det dags för ”duellen”!
Gavin Giovannonis bidrag ”Hit Hard and Early” var en
tydlig uppmaning – ”treat-to-target” för att förhindra ”end-
organ damage”. Han påpekade att ”end-stage renal failure”
kan behandlas med njurtransplantation och ”end-stage joint
disease” med nya leder. Men hjärnan kan vi inte ersätta, där-
för måste vi vara rädda om den. Han visade med bilder från
CARE MS I- och II-studierna att behandling med alemtuzu
-
mab var överlägsen subkutant interferon beta-1a, både i be-
handlingsnaiva patienter och i patienter som hade fått skov på
första linjens behandling.
4,5
Data från 5-års uppföljning visar
att minskningen av hjärnvolym efter första årets behandling
är jämförbar med den som normalt förekommer hos friska.
Både 5- och 7-årsdata visade att behandling med alemtuzu-
mab i en andel patienter ledde till ”improvement”. Det är san-
nolikt första gången detta har visats så övertygande.
Daniel Ontaneda föreföll i förstone att ha ett svårt arbete
framför sig! Hans bidrag ”Escalation Therapy” tog emeller-
tid sikte på risk, våra begränsade möjligheter att förutse vilka
patienter som behöver de tyngsta behandlingarna och där-
med behöver ta de största riskerna. Han diskuterade också
patienters olika inställning till risk. Han framhöll med skär-
”I det sammanhanget nämnde
han det svenska MS-registrets
data som visar, att man når bättre
resultat om man byter till rituxi-
mab istället för fingolimod, om
man måste avbryta behandling
med natalizumab.”