
neurologi i sverige nr 1– 19 33
är sänkt i CSF vid Parkinsons sjukdom,
multipel systematrofi och Lewy body-
demens men höjt i Creutzfeldt-Jakobs
sjukdom (Mollenhauer 2011). Hur pass
bra är alfasynuklein för förloppsbeskriv
-
ning? Tyvärr inte så bra, man ser lägre
nivåer redan i prodromal Parkinsons
sjukdom men korrelerar sedan ej sär-
skilt bra med progression mätt med UP-
DRS-skalan eller DatSCAN-fynd. Stu-
dier på en undergrupp av alfasynuklein,
P-ser129, har i CSF visat höjda halter
vid Parkinsons sjukdom och sänkta vid
multipel systematrofi och progressiv
supranukleär pares. Här krävs dock
upprepning av studien för validering av
resultaten. Alfasynuklein har också en
reliabilitetsvariation på 5–20 procent
mellan laboratorier (Mollenhauer 2018).
Man har också tittat på exosomer och
alfasynuklein. Exosomer frisätts från
kroppens alla celler och är ett intercel-
lulärt signalsystem. Man förväntar sig
att exosomer kommer att kunna använ-
das inom både diagnostik och terapi.
S4-studien som beskrevs ovan har visat
att alfasynuklein hittas i 14 procent, 24
procent och 56 procent i colon-, hud-
respektive submandibularisbiopsier.
En annan markör som studeras är
neurofilament light i CFS. Gaetani vi-
sade 2018 och Magdalinou ett par år ti-
digare att detta ej är förhöjt vid Parkin-
sons sjukdom, men väl vid progressiv
supranukleär pares, kortikobasalt synd-
rom och multipel systematrofi.
Studier är sedan tidigare genomförda
i Sverige (Hansson et al) vad avser de
förhöjda halter man ser av neurofila-
ment light vid Alzheimers sjukdom
(Cerebrospinal fluid tau, neurogranin,
and neurofilament light in Alzheimer’s
disease. EMBO Moi Med 2016).
Proteom, ett begrepp som myntades
på 1990-talet och som innefattar studier
av alla de proteiner som en organism el-
ler ett system kan producera och som
varierar över tid och stresstatus. Även
vid Alzheimers sjukdom, Lewy body-
demens och Parkinsons sjukdom har
detta studerats.
Sammanfattningsvis är CSF-biomar-
körer som föreligger vid samtidig Alz-
heimers sjukdom relevant även vid pro-
gress av Parkinsons sjukdom men i öv-
rigt saknas fortfarande prediktiva och
prognostiska markörer för Parkinsons
sjukdom.
Diagnostiska MRI-markörer vid
Parkinsons sjukdom:
Utgjorde en del av presentationen av
Antonio P. Strafelia, University of To-
ronto, Canada. Påvisande med neuro-
melaninkänsliga signaler, järninnehåll i
hjärnan och volymförändringar i sub-
stantia nigra har visat excellent diagnos-
tisk säkerhet.
Monitorering
I samma härad som biomarkörer ligger
monitorering och en av de postrar som
lyftes fram i finalen av kongressen var
”The Blue Sky project”. Man genomför
i ett flerstegsförfarande algoritmer för
såväl motor- som icke-motorsymtom
inom ramen för fyra studier. Bärbara
sensorer för såväl övre som nedre extre-
miteterna (!) och i kombination med tal-
tester, EKG- och EMG-monitorering
samt ADL-övningar under hel medici-
neringscykel på sex timmar i laborato-
riemiljö (Poster 1096). Data kommer att
användas för att skapa algoritmer för
svårighetsgrader av motor- och icke-mo-
torsymtom.
HUNTINGTONS SJUKDOM
Ingen MDS-kongress utan en update i
närmandet till behandling av Hunting-
tons sjukdom. Christopher Ross beskrev
de senaste kriterierna för diagnostik,
kliniskt naturalförlopp och imaging.
Chorea, dystoni, ataxi och senare brady-
kinesi och rigiditet parallellt med för-
sämring i exekutiva funktioner (subkor-
tikalt) följt av global demens (kortikalt).
Emotionella och affektiva störningar.
Känt är att antal repetitiva mutationer
av CAG i huntingtongenen ökar pene-
transen för Huntingtons sjukdom och
ger också en ganska exakt fingervisning
om insjuknandeålder. Prodromal res-
pektive presymtomatisk Huntingtons
sjukdom har blivit lättare att identifiera
parallellt med att fler besläktade indivi-
der låter sig gentestas. Detta hoppas
man nu kunna utnyttja i behandlings-
försök på samma sätt som man inom
Parkinsons sjukdom söker vägar för så
tidig behandling som möjligt, det vill
säga innan klinisk diagnos. Med ima-
ging-studier har man visat att föränd-
ringar i striatum startar mer än 10 år
före diagnos (= före motoriska symtom).
Hur sprids patologin intracerebralt?
Från striatum mot cortex? Jämför Bra-
aks teori. En prionliknande spridning
tycks vara gemensam för neurodegene-
rativa sjukdomar. På senare tid har man
i MRI-studier också sett atrofi av vit
substans som omger vissa kortikala re-
gioner. Graden av atrofi i striatala delar
svarar väl mot klinisk svårighetsgrad av
sjukdomen.
Man önskar starta behandling hos
patienter med >39 repetitiva CAG cirka
10 år före klinisk diagnos, kanske vid 30
istället för 40 års ålder. Beverly David-
son föredrog från ”Bench to bedside”.
Hans take home-messages blev att även
om biomarkören PET med racloprid är
bra så har den överträffats av resultaten
av studier med PED10A som tidigast
kan urskilja förändringar i striatpalli-
dala banor. Formering av korta hun-
tingtinproteinfibrer, så kallade HTT,
föregår ackumulering av andra patolo-
giska proteiner och koncentrationen av
så kallad mHTT i CSF korrelerar med
detta. Just nu pågår fas 1–2-studier
(RG6042) med intratekala injektioner
dag 1, 29, 57 och 85 med en 15 veckors
uppföljning. Substansen är en så kallad
antisense oligonukleotid med syfte att
förstöra alla former av mutant hunting
-
tinprotein (mHTT). Forskning pågår
för att skapa ”pseudoexoner” med splitt-
rande egenskaper mot såväl RNA- som
DNA-sekvenser. Man föreslog utveck-
ling av CRISPR/Cas9-metodik för att
reducera den mutanta allellen (hunting-
tongenen) medan den friska lämnas
orörd. Ett take home-message var att
detta angreppssätt förefaller mycket lo-
vande!
ÖRJAN SKOGAR
MD, PhD