52 neurologi i sverige nr 3 – 18
Varför det är viktigare med intensiv rehabilitering för armar och
ben än för förmågan att kunna äta och dricka är för de specialise-
rade logopeder som arbetar med sväljsvårigheter totalt obegripligt!
INTENSIV SVÄLJREHABILITERING
Sväljsvårigheter efter en stroke är i dag en i de flesta fall be-
handlingsbar – ibland helt botbar – problematik. Ett stort
antal olika sväljningstekniker finns att tillgå. Val av behand-
lingsmetod skall vara individuellt utprovad och baserad på
dokumenterad aktuell sväljningsproblematik.
Om vi lyfter blicken från det svenska perspektivet och tit-
tar internationellt ges det till exempel starka rekommenda-
tioner för att sväljträning ska påbörjas tidigt både i de austra-
liensiska strokeriktlinjerna
4
och i de kanadensiska
5
. Patienter
med dysfagi ska erbjudas styrke- och färdighetsträning med
mat och dryck (efter förmåga) samt indirekt motorisk be-
handling som baseras på principer för neuroplasticitet [Tabell
1]. Här gäller alltså samma neuroplastiska principer som för
övrig så kallad tvärstrimmig muskulatur
6
och ”Use it or lose
it” är nog en princip för muskelträning som de flesta känner
och kan relatera till. För att ta ett annat exempel finns i de
skotska strokeriktlinjerna
7
en bilaga med utförliga anvisning-
ar gällande bedömningsinstrument, intervention och nutri-
tion vid dysfagi. Historiskt sett har den absolut vanligaste
interventionen för strokepatienter (och alla andra patienter)
med dysfagi varit kompensatorisk och bestått av konsistens-
anpassning: Hostade patienten på tunnflytande dryck för-
tjockades den. Klarade inte patienten av att bearbeta fast föda
så mosades den. Allt för att sväljningen skulle vara så säker
som möjligt och mat och dryck inte skulle aspireras, det vill
säga hamna i lungorna. En åtgärd som alltså temporärt åt-
gärdade situationen men inte hade någon större effekt avse-
ende förbättring (eller livskvalitet). Konsistensanpassning be-
hövs förstås även i dag men med nya kunskaper om evidens-
baserad intensiv sväljträning behöver inte patienten fastna i
ett livslångt beroende av enteral sondnäring eller anpassad
kostkonsistens utan kan oftast successivt uppgraderas avse-
ende per os-intag och viskositet. Målet med dysfagibehand-
lingen i dag är inte bara att förbättra sväljförmågan utan ock-
så fysiologiska förändringar i den nedsatta sväljmekanismen.
PRINCIP BESKRIVNING
Använd det eller förlora
det (use it or lose it)
Funktioner som inte används går förlorade.
Använd det och förbättra
det (use it and improve it)
Funktioner som används och utmanas förbättras.
Specificitet
Neural anpassning främjas om behandlingen liknar den funktion som man vill lära
in eller förbättra.
Repetition
Repetition av nyinlärda eller ominlärda funktioner krävs för att ge varaktig neural
anpassning.
Intensitet
Neural anpassning främjas av att intensiteten i behandlingen överstiger den normala
aktivitetsgraden.
Tid
När i tid (efter en skada) behandlingen äger rum påverkar den neurala anpassningen.
Angelägenhet
Neural anpassning främjas av att behandlingen upplevs som meningsfull och ligger
nära den funktion man önskar att uppnå.
Ålder
Yngre nervsystem är mer mottagliga för neural anpassning.
Överföring
Neural anpassning i respons till en viss form av behandling kan gagna andra
närliggande funktioner som inte är direkt föremål för behandling.
Störning
Neural anpassning kan förhindra önskvärd förbättring av funktioner, till exempel när
man tillägnat sig ett bristfälligt kompensatoriskt beteende.
TABELL 1. PRINCIPER BAKOM NEUROPLASTICITET ENLIG KLEIM OCH JONES (2008).
Sväljsvårigheter efter en stroke är en i de flesta behandlingsbar,
ibland botbar, problematik.
Dysfagi
